| En Vampyrs Bekännelse |
|
San Francisco, efter skymningen. En reporter ska precis få höra ett egendomligt livs historia medan människor ovetande passerar nedanför fönstret. Vampyren, Louis de Pointe du Lac (Brad Pitt), ska berätta om sina två hundra år i livet. 
Historien börjar i 1700-talets New Orleans, där Louis sörjer sin nyligen bortgångna hustru och deras barn. Han möter Lestat (Tom Cruise) som gör honom till vampyr, och spenderar sedan flera dagar med att undersöka sina nya förmågor och upptäcka sin avsky för att ta människoliv. Under den här tiden hånar Lestat honom för hans klumpighet, och andra mänskliga defekter som han behåller för att han vill. Louis börjar fundera på att lämna sin ”skapare”, och det är då som barnet, Claudia (Kirsten Dunst) kommer in i bilden. Hon görs till vampyr vid ung ålder, och snart utvecklas hon till en grym mördare i ett barns kropp. De är en ”familj” ett tag, men snart blir Claudias avsky för Lestat bränsle för en konfrontation med ett hemskt slut…
Det är i en vacker symfoni av färger som vi dyker in i de här karaktärernas liv och öden; Neil Jordan, Anne Rice och skådespelarna har gjort ett utmärkt jobb med att ge dessa liv ett slags tyngd. En Vampyrs bekännelse är en film med skräck och romantik. Även om den saknar element som verkligen skrämmer tittaren, och även saknar mörkret som är ständigt närvarande i boken så är den sevärd. Skådespelarna (Cruise, Pitt, Dunst, men även andra kända namn som Antonio Banderas, som spelar den uråldriga vampyren Armand, Christian Slater som reportern och Stephen Rea som en parisisk teatervampyr) gör sina roller bra, även om de kan vara aningen klumpiga då och då. Effekterna ser väldigt verkliga och moderna ut för en film som gjordes år 1994.
Då vampyrmyten här har blivit modernare så är filmen inte alls som tonårsdramat Twilight. I En Vampyrs Bekännelse brinner vampyrerna fortfarande i solljus, och sover i kistor under dagarna, även om de inte hyser någon direkt rädsla för de kristna symbolerna, tvärtom säger Louis i en scen att han är fascinerad utav krucifix.
Så, jag föreslår att ni ser filmen någon dag; den är klart sevärd och har en kvalitet som Twilight, med dess glittrande odödliga, saknar.
Text: Maria Olsson |
|
| Publicerad ( 2010-05-15 ) |
